Jag satte mig på en mossbelupen sten

för att vila mina av vandringen trötta ben,

och där jag satt vid skogens mörka rand

jag tänkte på gångna tider i detta land.

Jag tänkte på gångna generationers folk

och ville försöka att vara deras tolk,

dessa som med sina maningar och böner

försökte att fostra döttrar och söner.

De ville visa på liv som av Herren de fått

och som hjälpt dem genom de år som gått

samt lära dem att vandra i Herrens spår,

en dyrbar lärdom för deras kommande år.

De talade både tröst och förmaning

och gav dem kärlek och varning,

de ville lära dem vandra i gudsfruktan

och därför de ville så väl med sin tuktan.

I dag finns ej mycket av vad fäderna sått

och mot botten vårt moderna samhälle gått,

man har tagit bort de tio budordens grundval

därför med hast man gått ner i den djupaste dal.

Men Herren vill åter upprätta detta vårt land

om vi bygger på hälleberg och ej lösan sand,

då kan ett renat folk åter i landet få bo

som är fyllt av styrka och fädernas tro.