Vandringen

Jag går på den slingrande skogens stig

med tusende barr och bland knotiga rötter,

min vandring går fram på stigen så saktelig

med vördnad jag sätter där mina fötter.

Tankar går till dem som trampat stigen förut

fäder som vandrat så böjda och slitna,

de gått efter möda och dagsverkens slut

med grånande hår och av väder så bitna.

På vandring vi går i fädernas spår

fast tiden har flyktat och sekler har gått,

och till historien har lagts år efter år

medan släkten har fyllt de dagar de fått.

Med eftertanke jag stannar på stigen till

och drömmer mig bort genom tiders ridå,

längtan till gångna tider står, och dit jag vill

för att se hur fäderna hade det då.

Men ingen kan spränga tidens barriär

för vi kedjats till dagar och i nuet vi går

för att göra vårt bästa av tid som nu är

och fylla plikterna då år läggs till år.

Snart skall ock vi få lämna jordelivets scen

och då redes i mullen en plats för vår kropp,

dock finnes ett kors uppå gravvårdens sten

som om Frälsaren talar - vårt evighetshopp.

Skriv ut