Du mottogs i själviskhetens kyla så sträng

och otrygg du grät dig till sömns i din säng,

du tog de första steg in i det kyliga land,

där gåstolen ersatt föräldrarnas trygga hand.

Du sparkade och svor på skolgårdens asfalt

och dess hårdhet skakade i själen som svalt,

du vandrade under kunskapens höga valv

fast benen av fruktan och otrygghet skalv.

Du hade i själen ett värkande sår

och det läktes ej fastän år lagts till år,

sedan växte du upp och i världen kom ut,

men smärtan från såret tog aldrig slut.

Du ensam och hjälplös famlade vilsen kring

skyddad av samhällets säkra men kalla ring,

när ljusen i folkhemmet om aftonen tändes

där ute du kände hur i själen de brändes.

Du visste om sambandet där i sängen du låg

fast vuxen och manlig dig människor såg,

men trygghetens säkra och fasta fadershand

den fann du inte i detta främlingens land.

Du nåddes så en dag av Guds kallande röst

och kände värmen i ditt iskalla bröst,

då plötsligt du insåg Guds vidöppna famn

- och äntligen du funnit den trygga hamn.