Titanics undergång - Holger Nilsson
Publicerad februari 2002
Anton Johansson
Den så kallade Finnmarksprofeten, Anton Johansson,
fick en profetisk uppenbarelse om Titanics öde. Denna fick han natten mellan
den 13 och 14 november 1907. Han berättar själv att: ”Från denna natt fick
jag veta vad som skulle ske i framtiden, förut hade jag endast fått reda på
händelser i samma ögonblick de tilldrog sig.”
Angående uppenbarelsen om Titanics undergång har Anton Johansson berättat
följande:
”I anden blev jag förd till den plats på Atlanten nära den amerikanska
kusten, där olyckan inträffade. Runt omkring på havet drev större eller
mindre isblock.
Natten var mörk och full av tjocka. Ur de täta nattdimmorna såg jag
plötsligt ljusen från båten och de tända lanternornas sken bryta fram. Det
närmade sig hastigt, och jag varseblev konturerna av en jättelik ångare.
Samtidigt reste sig ett väldigt isblock ur havet ett stycke längre bort i
fartygets kursriktning.
Det rasslade och smällde kring fartyget, som gick fram med en förfärlig
fart. Några ögonblick därefter hade olyckan inträffat, och ett väldigt dån
trängde genom natten.
Det stora isblock, som jag kort förut sett resa sig ur havet, hade rammats
av ångaren, som nu snabbt började sjunka.
Jag greps av en förfärlig ångest, och samtidigt begynte människorna i
vattnet en förtvivlad kamp för sina liv. Jag såg hela denna händelse som i
ljuset av en strålkastare.
Rösten sade mig, att olyckan kom som ett straff för engelsmännens högmod.
Namnet på flera av passagerarna hörde jag nämnas, och särskilt namngavs med
stor tydlighet Astor, den amerikanske mångmillionären.
Jag blev nämligen i anden uppmanad att telegrafera till denne man och
fartygets rederi, och sades det, att han skulle ha varit en av dem, som
trott och blivit räddad, och efteråt skulle ha ersatt mig mina
telegramkostnader. Namnet på fartyget såväl som dess rederi och den stad i
England där detta var beläget, blev mig nämnt med stor tydlighet.
När jag några år efter denna syn hemma i Lebesby fick läsa i tidningen om
det stora fartyget, som gått av stapeln i England, och som erhållit namnet
Titanic, blev jag alldeles som förlamad och sjönk ner i bön till herren, att
han måtte bevara fartyget och människorna, som skulle resa med detsamma.
Jag bad sedan flera gånger till Herren för detta fartyg, men underlät att
telegrafera, ty dels var jag svag i min tro och tänkte, att ingen skulle tro
mig, dels trodde jag, att olyckan skulle avvändas genom min bön. Men –
måhända var min tro för svag.
Den natt, då fartyget förliste, natten mellan en söndag och en måndag, kunde
jag omöjligt få sova utan kände mig mycket ängslig och erinrade mig gång på
gång namnet Titanic. Det stod klart för mina tankar så starkt, att jag
omöjligt kunde få dem därifrån.
Jag kände mig ytterst olycklig, för att jag icke gjort min plikt och
telegraferat. Jag började då på nytt bedja till Herren för fartyget, men
efter en stund kände jag att olyckan var fullbordad. Det kändes som en
kallvattenvåg slagit över mig, och en isande köld gick genom själen.
Därefter kände jag ett stilla lugn.”
Så långt Anton Johanssons berättelse. Titanic körde in i isberget sent på
kvällen den 14 april 1912 och sjönk fyra timmar efter kollisionen.
