Emanuel Minos profetiska varning före andra världskriget - Holger Nilsson
Publicerad augusti 2005
Den kände norske predikanten Emanuel Minos fyllde den 12 juni i år 80 år.
Det mycket anmärkningsvärda är att han i år har varit en förkunnare av Guds
ord i 75 år. Han började nämligen som sådan redan vid 5 års ålder!
Han har under sitt liv fått vara till stor välsignelse, en väckarklocka och
en profetröst. Redan som ung fick han stå i den profetiska tjänsten. Vi
skall här återge en sådan mycket stark profetisk varning som han fick
frambära några år före det andra världskrigets utbrott. Vi skall här återge
hans egen berättelse om detta från en kassettinspelning:
”Jag
hade en upplevelse för många år sedan, 1936 eller 1937, som en liten pojke.
Det var i en stad i Norge, vi kom dit och hade väckelsemöten. Det var en
mycket stark andeutgjutelse som vilade över Norge från 1937 till 1940. Det
var så oerhört att vi inte till fullo kunde förstå vad det var. Själar sökte
Gud och folk samlades i skaror. Jag har märkt att när sådana saker kommer
över en nation, så är det ofta före något som skall ske. Det är precis som
om Gud vaccinerar, som om Gud förbereder i första hand sitt folk för att de
skall kunna möta de tider som skall komma.
Vi står i en stad och vi avlägger våra enkla vittnesbörd om Herren Jesus och
vi ser ett malmtåg som kommer ned. Vi står och ser på detta malmtåg. Jag var
ju en liten pojke och vi hade mikrofon, det var ju något okänt på den tiden.
På trettiotalet stod vi på torget och ropade ut budskapen utan mikrofoner.
Så när mikrofonen kom var det en väldig sak, men vi hade mikrofon där. Guds
ande grep mitt hjärta med nöd. Jag var så liten att jag kunde inte
kontrollera mina känslor, annars hade jag väl aldrig gjort det här: Så jag
går bort till mikrofonen och ropar ut så här:
”Det där tåget som kommer ner där med malm, det kommer inom kort tid att
förvandlas till krigsskepp som styr in i den här fjorden och spränger den
här staden i många bitar.”
Det var ett profetiskt budskap som Gud gav i anden där. Hade jag
vetat vad jag sa, så hade jag väl aldrig sagt det. Men det var en journalist
som fick reda på det här och han tog tag i det och smällde till med väldiga
artiklar i tidningen så att det blev en hetsstämning emot oss i staden, så
oerhörd att vi blev tvungna att lämna staden.
Bland annat skrev han att han tyckte att det var oförsvarligt att en pojke
skulle få lov till att ropa ut saker och ting som han inte förstod sig på i
mikrofonen. Och han bad i stadens namn att sådana saker inte skulle få
försiggå längre i staden. Det blev alltså sådan hetsstämning att vi blev
tvungna att lämna staden.
Så kommer 1940 och det fruktansvärda kriget kommer till Norge.
Krigsskepp styr in i fjorden, gjorda av den malm som kom ned och de riktar
sina kanoner. Det jag nämner nu vill jag säga med det förbehåll som där
finns. Jag har inte mött journalisten själv, men jag har mött några andra
som mött honom. Men det berättas att det första hus som blev träffat av
dessa projektiler och granater, det var journalistens hus. Han kryper ut ur
sitt hus medan hans fru och hans barn ligger kvar i huset döda. Då skulle
tårarna ha kommit på hans kinder, som ett litet barn och han skulle ha sagt
så här: ”Det stod en liten pojke på det här torget och varnande och ropade
ut ett budskap och jag trodde att det var tokigheter. Nu ser jag att det var
sanningens ord och jag skulle aldrig ha gjort vad jag gjorde.”
Ni förstår att Gud kan tala genom en fattig enkel människa. Gud kan varna och när Gud varnar så är de inte för att skapa sensation, men för att frälsa människors hjärtan.
Skriv ut 